Reseskildring: Horan på Simmers

Simmers är en krog som ligger mitt emot Six Eighty Hotel på Kenyatta Avenue i Nairobi. På det stora utetältet står det ”Embassy” med stora bokstäver. Det är en inhemsk cigarett med mer tjära än något annat. När jag kommer in på krogen vid sextiden på kvällen har det redan börjat skymma i den smogfyllda staden. Vid den lilla baren till höger stod tre kvinnor i lättklädd mundering. Josefin petar mig på axeln.
”Jag ska kolla mailen.” Simmers är ett kombinerat internetcafé/steakhouse och bar. Med en nickning slog jag mig ner vid ett runt bord inte långt in på stället, beställde en Tusker och väntade.

Av någon anledning har afrikanerna socker i sitt öl. Tusker som bryggs av Kenya Breweries, som i sin tur ägs av South Africa breweries är inget undantag. Det fisljumna ölet glider ner i strupen. Mitt emot mig sitter tre hallikar. Där ute stod de runda borden tätt och huller om buller. Bakom mig ligger ett rum med stolar och bord, ingen sitter där. På väggen hänger tavlor med fula naturmotiv. I ett sidorum finns Internetcaféet. Simmers har inte många besökare just nu. Men snart skall de Nigerianska och Sengaliska ambassadörerna komma ut från Six and Eighty för att hitta sig en kvinna för natten.
Längre in i krogens mörker stryker nattens tidiga folk omkring. Jag dricker min Tusker och väntar.

Det tar ovanligt lång tid, klockan är visserligen inte mer än halv sju, solen har inte gått ner ännu. Jag lutar mig tillbaka, vilar mina händer på huvudet och sneglar på hallikarna som avslutat sitt möte och sprider ut sig bland sina flickor. En servitör väntar otåligt på att jag skall bli färdig med ölen. Redan innan jag hunnit dricka ur den helt är han framme och dukar av. De brukar göra så, det skall väl likna service.

Jag hör en röst:
”Can I sit?” En lång afrikansk kvinna står vid den lediga stolen och ger mig ett stort leende. Hon har ett guldlinne med glitter och en kortkort jeanskjol. Hennes rastflätor är uppsatta i en hård knut. Jag har väntat på henne i tjugo minuter, ovanligt lång tid.
”Sure…” Jag visar med en hand på den lediga stolen. Med den andra handen vinkar jag på kyparen som inte ser mig. Jag blänger på honom med en irriterad min. Kvinnan slår sig ner på stolen, med ett glansigt leende och en undergiven hållning kommer hon väldigt nära mig. Hon har stora bröst och långa ben, hon är mycket mörk. Utan att presentera sig närmare säger hon.
”Do you have a girlfriend?” Jag skrattar och skakar på huvudet.
”No, no girlfriend.”
”It dosen’t matter to me if you have. We can be friends anyway.” Hon kommer ännu lite närmare och jag känner lukten av hennes lätta parfym. Hon är en av de våpiga prostituerade, som en personifiering av den afrikanska horan.

Det finns i regel tre sorters prostituerade i Kenya. Den första kategorin är den som den här kvinnan tillhör, den våpiga, öppna sorten. Det är affärer man har med dem. De inleder kvällen med att underhålla mannen en stund med komplimanger, innan de går upp på hans hotellrum. De kostar mellan 5 000 och 10 000 shilling för västerlänningar. Den andra kategorin är de som låtsades vara vanliga tjejer. De går igenom hela programmet med förförelse och drinkar. De är till för män som vill känna att de kan fixa en kvinna på egen hand och ha lite roligt på kuppen. På morgonen begär de betalt och de är i regel dyrare, mellan 10 000 och 25 000 shilling. Den tredje kategorin är de som tillfredställer någon speciell smak. Ni vet, spanking och sånt. De får man enklast kontakt med genom en hallik, jag vet inte mer om dem.

Jag vet vad hon kommer säga härnäst, hon är förutsägbar som alla horor. Men innan hon hinner säga något avbryter jag henne.
”How’s business?” Som i ett trollslag förändras hela hon. Hennes undergivna smekande röst blev rakt på sak och hon sträcker på sig.
”You buy me a beer.” Jag kallar på kyparen och beställer in två Tusker.
”Make mine cold!” Han sneglar med ett leende på kvinnan innan han ilar iväg in i krogmörkret och kommer tillbaka med två kalla Tusker. Kvinnan säger något på Kikuyu till mannen som flinar ännu mer och försvinner.
”What do you want to know?”
“First of all, what’s your name?” Hon blänger på mig som om jag är dum i huvudet.
”Dorothy.” Troligen heter hon något helt annat.
”I don’t what business, you understand that?”
“Yes, I understand…”

”I dont like cold beer.” Säger hon med en plågad min. Jag flinar och rycker på axlarna, jag har precis så det räcker till en till.
”Sorry, tell the waiter to bring you something else.” Hon vinkar på kyparen och beställer in en Smirnoff Ice, fast hon behöll ölen. När kyparen kommer tillbaka upprepar hon det hon sa på Kikuyu tidigare.
”So how’s business?” Med händerna värmer hon Smirnoffen. Hon har höga kindben och är riktigt vacker egentligen, även om jag aldrig attraheras av våpiga kvinnor.
”It’s good.”
”Really, why?”
”I like it, it’s fun. I do this to support my studies.”
“Ok, so what are you studying?” Jag hade hört det här förut, Göran brukar säga att de flesta prostituerade var studenter.
”I’m taking Civil legaslation.”
”Taking what?”
”I’m studying law.”
“All right, and how is that working for you?” Jag dricker lite öl och tänker att det var lite motsägelsefullt att studera till advokat om man försörjde sig som prostituerad.
”Right now I’m on brake.”
“Ok, why?”
“I can’t afford to pay the fee.”
“Is it common among female students to… You know, do this.”
“Yes, most of the girls in here are students.” Hon får ett sugrör av kyparen som dykt upp från ingenstans.
“My parents used to pay my intuition. But they died in a car accident, since two years.” Mina ögonbryn åker upp i pannan. Det kunde lika gärna vara sant, Kenya är ett tragikens land. Men jag tänker att hon vill nog bara att jag ska sympatiköpa henne. Jag ryser.

”I’m sorry.”
”Thanks,When they died I had to start this.”
“And you can support yourself on this?” Hon skrattar och dricker lite från Smirnoffen genom det obligatoriska sugröret för att inte förstöra läppstiftet.
”Yeah, I make good money.”
“Isn’t it dangerous?” Hon nickade och sög på sin alkoläsk.
”Some men bet girls. But I don’t go with them.”
“How do you know whose beating?”
“I talk to them and I know. I know that you never beat women.”
“That’s true, I would never.”
“Because you’re a good man.”
“I don’t know that.”
“Yes you are, I can tell.” Hon kom närmare och hennes ben nuddade vid mitt.
“What do you think about men that buy sex?”
“It is nothing, everybody buy sex. But I try to find special men that give me things. Once I had a man that gave me a lot of things. He gave me at phone and some other things. I never had sex with him, he was very nice.
“So you are telling me they just want company?”
“Yes, some men just want company.” Hon såg nöjd ut. Jag känner en hand som stryker mig längs låret. Jag försöker ignorera den.
“What about the pimps?” Nu blev hon tyst och leendet dog bort.

”Who?” sa hon efter en kort tids tystnad och försökte se ut som om inte förstått vad jag menat. Hon vred oroligt på sig.
”I’ve seen them, over there. They have meetings every day around that table.” Jag såg hur hon bleknade. Hon skakar på huvudet och leker nervöst med sugröret.
”There is no…” samtalet dog ut.

Josefin kommer ut från Internetcafét och sätter sig vid bordet. Hon verkar inte riktigt veta vad hons skall göra med situationen.
”Har du fått en vän? Ska jag gå?” säger hon på svenska.
”Hehe, det är inte som du tror. Du kan sätta dig ner.” Josefin hälsar inte på kvinnan.
”Is this your girlfriend?” Dorothy stirrar avundsjukt på Josefin.
”No, she’s just a friend.” Stämningen blev obehaglig. Jag tänker att Dorothy kommer hoppa fram och strypa henne. Konkurrensen om torskarna är nog stenhård.
”Why don’t we go up to your room?” Nu är det min tur att bli nervös.
”I told you, I don’t want business.”
“I know. But I want” Hon lutar sig framåt och suger i sig det sista av smirnoffen.

”Come on, I’m good and cheap. I'll give you discount. But she can only watch, I don’t do women.” Hon smeker mitt lår och lägger en hand på min axel. Sedan lutar hon sig mot mig och lägger brösten på min arm. Jag skakar på huvudet och ger henne ett vänligt leende.
”No business.” Men hon släpper inte mitt ben utan fortsätter uppåt. Josefin blir röd i ansiktet och jag börjar svettas. Tillslut tar jag hennes hand och lägger den på bordet.
”I’m sorry, I don’t want business.” Med en uppgiven suck blickar hon bort åt sin hallik och säger:
”I want to go now.”
”It’s ok, it was nice meeting you Dorothy.” Jag känner mig lättad och ler till avsked.
“Yes…” hon reser sig och går med Tuskern i ena handen och en minimal handväska i den andra, vickande förföriskt på baken i ett sista desperat försök.
”Vad var det där?” Josefin är smått chokad.
”Det var en prostituerad.”
”Jag såg det…” säger hon med en flämtning och jag skrattar högt.

© Text och Bilder, Mattias Poulsen, 2007