Dem som blev över: Horan

Frida stannade vid djuraffärens fönster. Hon ögnade över hundleksakerna och föreställde sig att Mickan skulle leka med dem. Med en uppgiven suck knuffade hon igång den gamla barnvagnen igen och fortsatte ner för gatan. Barnvagnen hade de köpt i andra hand på blocket, men troligen var det väl både tredje och fjärde hand. Den var så gammal och skraltig. Bland annat hade Johan lagat ena hjulet med en böjd rostig spik. Suffletten gick inte att fälla tillbaka längre och sömmarna var slitna. Men det gjorde inte så mycket. Frida brydde sig inte om vad andra tyckte.

Fast det gjorde Johan, det var han som ville skaffa barn från början. Hans familj tjatade och gick på, Frida var nöjd med att bara ha Mickan. ”Åhnej…” Frida kände hur hon började gråta inombords. Hon såg Louise komma emot henne på trottoaren. Nu fanns det inga flyktvägar hon var tvungen att träffa henne och prata.

”Nämen hej!” Louise äckligt glada hälsning fick Fridas mage att nästa vända sig. Men hon svarade med ett artigt leende.
”Hej! Hur e det?”… din falska harpya… Lade hon till inne i huvudet. Louise var en gammal klasskamrat. Hon var ledarhonan, matriarken, tjejen som gjorde livet surt för alla hon inte tyckte om. Hon och de andra tjejerna i klassen hade spelat sitt lilla förortssocitetsspel medan bland andra Frida blivit helt uteslutna.
”Det är fint serru! Började ett nytt jobb idag. Gör najs, alltså!” Frida noterade att de fisförnäma gesterna levde kvar. Louise var blond och blåögd, men hennes blonda stil var bara spelad, hon var slug som en räv. Dessutom hade hon en perfekt kropp, allt som fanns att avundas på hade Louise.
”Vad roligt, vad då för jobb?” Visste hon eller inte att Frida var arbetslös?
”Nja, det är som Human Resource Manager på Adecco här inne i stan, jättetrevlig arbetskamrater!” Såklart att hon skulle vara chef också för det är väl vad manager betyder. Hatet växte i Frida, tänk att det var den här kvinnan som var idealet hela gymnasiet.

”Vad gör du då, nu för tiden?” Frågan var väntad och Frida hade tänkt ljuga, men hon visste inte vad hon skulle säga, så hon sa sanningen.
”Jag är hemma med Oskar här.” Frida log lite. Där kunde kärringen inte slå henna på fingrarna, någon unge kunde hon inte fått om hon skulle göra karriär.
”Men vad roligt! Så skönt att du kan välja att vara hemma. Det är tur att det går nu för tiden. Jag och Martin har ju pratat om att skaffa barn, men vi tycker inte att vi hinner. Vi har ju jobb båda två och ingen av oss vill ju gå ner på deltid just nu.” Louise böjde sig ner och gullade med Oskar, Frida såg rött och tänkte ”Rör du min unge slår jag ihjäl dig.” Men hon sa inget högt.
”Hur gammal är han?” Louise tittade upp med sina blåa ögon som på något sätt naglade fast alla som mötte dem.
”Han fyllde två för ett tag sedan.”
”Jaha, vad roligt! Då är det kanske en till på väg snart.” Louise hade tyvärr rätt. Frida var i andra månaden med ett barn till. Just som det fanns chans till dagisplats.

”Jo, jag är faktiskt i andra månaden.” Frida lade handen på magen med ett litet leende.
”Herregud vad roligt!” Louise gick upp i en falsett som var knappt hörbar.
”Shit alltså, och vi är ju bara 26 i år och du väntar redan ditt andra barn. Det är ju fantastiskt!” Frida nickade, men egentligen tyckte hon inte att det var så fantastiskt. De hade det svårt nog att få ekonomin att gå runt som det var, ett barn till skulle bli väldigt tungt. Dessutom var hon 27, hon hade gått om ett år, vilket Louise inte borde ha glömt.

”Ja, du har tur du, som har barn och kan vara hemma med dem. Men jag är rätt glad att vi väntar med det. Det är ju nu jag har chans att göra karriär, när barnen kommer så är det ju så svårt att tävla med männen. Du vet ju hur det är, eller hur?” Jo, Frida visste nog hur jobbigt det var att tävla med männen om vårdjobben eller att klättra i karriären på Willys.
”Men när du är redo att börja jobba igen kan du ju komma upp till mig på Adecco, vi har ju inga fast jobb på gång just nu. Men om man väl kommer ut på ett företag kan man ju visa framfötterna och de flesta blir erbjudna fasta tjänster efter hand.” Jaså, hon ville hjälpa nu, vara snäll mot den fattiga flickan.
”Vi tjejer måste ju hålla ihop du vet, girlpower!” Louise skrattade och knöt näven med spelad tafatthet. Frida nickade och log.
”Det ska jag göra.” Hon skulle aldrig sänka sig till den nivån att komma och krypa om ett jobb inför den här harpyan.

”Hur är det med… Mmm… Lars? Var det så han hette?” Skall det aldrig sluta det här?
”Johan… ”
”Åh, förlåt…”
”Ingen fara. Jodå, han är på Furugårds möbellager nu. Det går bra för honom, det är mycket arbete just nu.”
”Vad roligt! Martin och jag har precis köpt ett hus alltså. Det var lite nedgånget så vi fick det billigt, bara en och halv. Miljon alltså. Så nu håller vi på att renovera hemma. Det är så skönt med ett hus alltså. Man kan göra så mycket själv. Och det är så billigt! Vi kan ju dra av det nu. Och hantverkarna är ju så bra! Var bor ni?”
”Norra skogsvägen… I en lägenhet där.” Det är ganska självklart att det är en lägenhet, på Norra skogsvägen finns inga villor.
”Jaha! Ja det är ju billigt att bo där. Och ett så trevligt, eh, intressant område. Mycket skog och sånt.” Det finns ingen skog på norra skogsvägen. Det är ett höghusområde som omringar en liten park. Louise betraktade det området som ett farligt område, det hade hon läst i tidningen, för hon skulle aldrig visa sig där.
”Ja, vi trivs. Men lägenheten kommer att bli för liten när barnet kommer så vi skall nog flytta till något lite större.” Det skulle de inte, de hade knappast råd med något större i kommunen.
”Vad roligt! Nej, men du jag ser att klockan börjar bli mycket. Jag skall träffa Martin borta på Stora Hotellet, vi ska äta middag. Du får ha det så bra.” Frida tackade sin lyckliga stjärna för att det äntligen var över.
”Ja, det samma, sköt om dig!” Louise skrattade sitt falsk nedlåtande skratt.
”Ja, och glöm inte att du alltid kan komma upp till mig så kan vi prata om ett jobb!” Frida log och nickade. De vinkade av varandra och fortsatte åt varsitt håll. När hon var utom hörhåll stannade Frida och böjde sig över Oskar och sa:
"Det var en överklasshora, vänj dig vid dem..."

© Text och Bild, Mattias Poulsen, 2007